- "Moralist", låter inte det lite trist?
- Eeh.
- Och drake, det har du väl varit själv!
- Hm.
"Belackarna suckar men Karl Erik Lagerlöf
följer sitt kall. På vägen uppstår stunder
av glödande engagemang och ett ofta
hisnande vackert språk. Det är en fröjd
att följa honom genom livet i denna bok."
Tomas Löthman i Kulturen
"... den presshistoriskt intressanta och
konsekventa minnesboken Moralisten
och drakarna lägger viktiga delar till vår
kritikhistoria."
Tomas Forser i Göteborgs-Posten
Vilken bok är din bästa?
”Demokrati”, tror jag.
Varför inte ”Kärlek”? Eller ”I dagens lågor”? Eller
”Dostojevskij – liv och dikt”? Eller ”Idyll och polemik”,
den är jag faktiskt riktigt svag för.
Det här börjar bli smetigt, uppriktigt sagt…
Varför ”Demokrati”? Ut med språket!
Det har naturligtvis varit min mission som litteraturkritiker
att skriva så livligt och engagerat och initierat om böcker
att de inifrån läsaren själv tiggde om läsning…
Till saken nu då!
”Demokrati” är delvis självbiografisk. Den skildrar mitt
moralgrubbel. Jag berättar att jag växte upp i en prästgård
i Värmland, gillade min far mycket men förlorade mintro i
femtonårsåldern när jag gick i skola i Uppsala. Två år tidigare,
våren 1945, hade jag suttit på verandatrappan hemma i Glava
och läst i Karlstad-Tidningen och Svenska Dagbladet om:
”… alla de hopfösta och ihjälgasade. Jag var tretton år
och gick in i puberteten med koncentrationslägren i huvudet.”
- Citera mera! Här finns kanske grunden för dig både som
litteraturkritiker och som opinionsbildare. Du har ju varit
bådadera, först i Handelstidningen i Göteborg och sedan
i Dagens Nyheter, som du lämnade 1993 med en ”skandalös”
artikel där du anklagade DN för att ha övergett
vänsterliberalismen.
Men läs nu för oss ur ”Demokrati”!
All right, håll i dig! Det blir långt:
”Utan Gud är allt tillåtet”, läste jag hos Dostojevskij.
Det var ju också vad min far predikade, och vad som ofta
hördes påFjellstedtska skolan i Uppsala. I ämnet kristendom
på Fjellstedtska hade jag som lärare en mycket skarpsinnig
och högt skolad prelat, Ruben Josefson, docent i dogmatik
och sedermera ärkebiskop. Han var liksom min far tolerant
och öppen för diskussion (…). Den fråga jag allt ivrigare
ställde rörde möjligheten att överhuvudtaget upprätthålla
och bevara människovärdet. Vad var det som hindrade att hela
världen blev ett koncentrationsläger?
Hade Dostojevskij rätt – var det tillåtet att fälla atombomber,
om Gud inte fanns?
Jag visste ju att det var tillåtet även om han fanns. Och att
fälla dem i hans namn.
Hade Gud överhuvudtaget något med moral att göra – utom att
alla möjliga moralregler blivit stadfästa i hans namn? (…)
Intolerans och förtryck var i vissa fall påbjudna av honom,
låt vara att man kunde tvista om tolkningen. Kristna regimer
hade förföljt oliktänkande och bränt häxor, tolererat
att barn arbetade i gruvor, tillåtit slaveri osv.
Först när de fattiga själva hade organiserat sig i fackföreningar
och politiska partier och mot de mäktiga tvingat fram allmän
och lika rösträtt och generella försäkringssystem hade humaniteten
blivit någotsånär konsekvent i kristenheten. Och detta hade
ofta skett i strid mot företrädarna för den kristna tron.(…)
Hur som helst var människovärdet en sårbar sak. Jag
betraktade det som det främsta moralbudet. Hur vidmakthöll man
det? Kristen fromhet räckte inte, inte heller aldrig så hög tysk
eller svensk kultur eller överhuvudtaget europeisk eller annan
civilisation. Jag beslöt att utforska saken. När jag så småningom
började studera vid universitetet i Uppsala var detta utforskande
mitt uttalade mål, vilket kunde låta … överambitiöst.
Hittade du nånting?
Ja, en bok av Gösta Carlberg. ”Kultur och religion” hette den.
Jag råkade lyssna på radio en kväll när Ingemar Hedenius
recenserade Carlbergs bok. Det var våren 1953. Jag hade nyss
sluppit ur lumpen och var hemma i Glava, väntade på att det skulle
bli dags att mönstra på en båt, drömde om att befara Medelhavet.
(När det kom till kritan blev det Atlanten och Stilla Oceanen i
stället, Venezuela, Peru, Chile.)
Va!
Jo Hedenius tyckte Carlbergs bok var viktig. Så jag åkte in till
Arvika och Jacobsons bokhandel och köpte den för mina sista
slantar. Till hösten skulle jag börja läsa religionshistoria i
Uppsala, så det var nog bra av det skälet också att läsa en bok
om religionens roll i kulturensväxt.
Ja?
Carlberg betonade att moralen inte uppstår ur religionen utan
ur samspelet mellan människorna i ”samhället”, i den komplicerade
interaktionen mellan människorna nedsänkta i olika intressen.
Frågan blev då. Hur får man till en sådan interaktion att man får
en human kultur. Eller: vilket slags interaktion bevarar,
vidmakthåller människovärdet bäst? Det gick inte Carlberg närmare
in på, vad jag minns. Men svaret var väl givet?
Demokratin, om du vill ha ”rätt” interaktion?
Javisst. Det är ett självklart svar. Moralen – människovärdet –
vidmakthålls av att demokratin är så fullständig som möjligt?
Vilka är de viktigaste komponenterna då?
Jag tror du får läsa boken.
Och det tror du jag orkar?
Ja. Somligt är nästan för intressant, när man ställer frågor om
detta. ”Det offentliga rummet” till exempel. Hur fungerar detta
rum om några ganska få privatpersoner ”äger” det eller behärskar
det och likriktningens pissljumma vind drar fram över landet?
Fast det luktar inte piss utan vanilj.
Ja du har rätt. Men läs boken!